Kalle Moraeus

Mitt första instrument var en fyrsträngad mandolin som mina bröder satte i händerna på mig. De tyckte att det var dags att jag började med något instrument och det hade ju gått fyra år av mitt liv.

Kalle om Kalle

Om jag minns rätt så förbannade de den dagen efter ett tag. Mandolinen blev min absolut käraste ägodel och det dröjde inte länge innan förrådet av instrument började växa. Fiol och gitarr blev mina två favoriter, och är det fortfarande.

Mina två bröder, Perra och Olle, hade mycket stort inflytande över mig, och helt enkelt bara öste olika sorters musik över mig. Det kunde vara allt från Beethoven till Frank Zappa via svensk folkmusik. Min far Erik var dessutom en stor traditionsbärare av Orsamusiken och ledare för Orsa Spelmanslag. Senare var han också ledare för Dalarnas spelmansförbund. Så jag fick spelmansmusiken gratis kan man säga för det spelades flitigt i det Moraeuska hemmet.

Den kommunala musikskolan blev såklart en stor inspirationskälla med många fina lärare som exempelvis Putte Snitt, min gitarrlärare och inte minst Leif Göras på fiol, som numera är min spelkompis i Orsa Spelmän.

Efter tiden i grundskolan så bar det av hemifrån för två års studier i Falun på dåvarande landstingets högre musikskola, numera konservatoriet i Falun. Efter det fortsatte jag med violinstudier för Bengt Björk, en fullkomligt lysande pedagog. Efter ytterligare två år var det så dags att söka till högskolan och jag började efter mycket övervägande i Göteborg. Där kom jag till en lärare med namnet Eugen Bitto. Han tog tag i mitt spel oerhört grundligt och jag fick i princip lära om från början, men det var nog nödvändigt.

Mina studier i Göteborg varade i fem år och sedan kastades jag ut i arbetslivet. Jag frilansade ett år efter skolan och tog privatlektioner för bland andra Sven Ole Svarfar, Kjell Lysell och G Park. Och så äntligen en dag dök ett vikariat upp, i Stockholm. Jag sökte och blev antagen. Det var Kungliga Filharmoniska Orkestern som sökte folk för ett år men det blev mer än så. Efter två år som vikarie så sökte jag plats som ordinarie och det gick vägen. Nu var jag äntligen Filharmoniker!

Det dröjde inte länge innan jag lärde känna många musiker i Stockholm och det började rulla på i den så kallade studiosvängen. En dag så ringde en man som kallade sig för Benny Andersson och frågade om jag och några till kunde vara med och spela på en platta som han skulle göra. ”Ja det kan vi väl”, sa jag, och sedan dess kallar vi oss för Orsa Spelmän. Det blev jag och mina två bröder samt Leif Göras och Nicke Göthe. Vi har sedan dess haft ett troget samarbete med Benny Andersson det kommer att fortsätta länge.